”Puntila och Matti” på Stadsteatern.

Jag kan inte släppa ”Puntila och Matti” på Stockholms stadsteater. En fanstastisk teaterföreställning.
Skogsbrukaren Puntila i Finland har sedan några månader anställd en dräng och chaufför som heter ”Matti”. Puntila, spelad av Dan Ekborg, dricker kopiösa mängder sprit. Han är glad, munter, snäll, jovialisk och positiv när han är full men så snart spriten börjar gå ur kroppen så blir han sur, grinig, arg, pessimistisk, melankolisk, negativ och elak.

Hans dotter ska snart gifta sig med en fjantig finlandssvensk diplomat och det gillar han inte. Matti, hans betjänt, vapendragare, anställde och bollplank, spelad av Fares Fares, försöker hjälpa Puntila så mycket han kan och dessutom hänga med i hans humörsvängningar och förstå vad han menar. Dan Ekborg är på scen nästan oavbrutet i tre timmar.
(Föreställningen var cirka 3 timmar och 20 minuter inklusive 20 minuters paus. Att den är så pass lång märks inte).

Han ångar på som ett kärnkraftverk och jag använder de orden i dess absolut bästa betydelse. Vilken energi!

Ja, att säga att han ”kör över” sina medspelare är väl en korrekt iaktagelse men det fungerar, Puntila är en dominant, bullrig och jobbig jävel, det ”ska” vara såhär, jag har svårt att tänka mig att göra Puntila till karaktär som väntar på sin tur att prata. Jag uppfattade det inte som att Dan Ekborg avbröt sina motspelare innan dom hade sagt hela sina repliker, däremot så gör Puntila det. Alltså, jag tror inte att det fanns massa text i manuset som inte blev framförd för att Dan Ekborg avbryter de andra på scenen, däremot så skulle nog rollfigurerna både en och två gånger ha velat säga mer. Jag tror att ni förstår vad ni menar.

Jag skrattade så att jag fick ont i magen åt denna klassiska rövarhistoria. Alltså, en vild, galen och lätt naiv komedi. Och Fares Fares är även han på scen nästan hela tiden men har en väldigt hög energi och koncentration hela tiden. Totalt är det 14 skådespelare med i föreställningen varav vissa spelar två roller men trots att jag tycker att alla är väldigt bra så kan jag inte säga annat än att det finns en stjärna, att det finns 13 skådespelare som är kanonbra och en som är mästerlig. Oftast så tycker jag det blir fel när en skådespelare ”tar över” så totalt som Dan Ekborg gör men just här är det lysande.

Scenografin var rolig och bra, i början så var det enda man såg väldiga högar med ved, Puntilas livsverk. Den finska skogen och det finska landskapet utgör en viktig del i handlingen. Skogen för att det är den som Puntila och hans anställda arbetar med dagarna i ända, landskapet med dess sjöar, djur och solnedgångar eftersom Puntila berättar om och refererar till dem flera gånger. Det sjöngs och spelades mycket i föreställningen, oftast sjungs det på finska men ibland på svenska. Alla skådespelare är dessutom scenarbetare och flyttade på de enorma vedhögarna allteftersom föreställningen förändras från skogen/sågverket till ”arbetsmarknaden” till Puntilas dotters bröllopp och så vidare. Kompet till sångerna utgjordes av en rullande orkester bestoende av en gitarrist, en trummis, en basist och en pianist. De rullades in och ut på scenen av skådespelarna/scenarbetarna.

Och budskapet då, vad handlar det om på djupet? Ja, ganska uppenbart så handlar det om alkoholen. Som förbannelse och välsignelse. Det handlar om hur kul det är att dricka sprit och öl och hur bra man mår. Och om hur väldigt dåligt man mår. Också. Sedan får man väl lov att säga att det helt enkelt handlar om hur svårt det är att umgås med andra människor och att komma överens med dem. Varför ska ens dotter eller son vara ihop med, eller än värre, gifta sig med en fjant för? Tänk vad jobbigt det är med alla människor man ska arbeta med eller ha som anställda. Vad superjobbig chefen är. Ibland. Ofta.

Jag är kanske ”jävig” eftersom jag älskar komedier och detta är ett mästerstycke inom genren men det finns också en hel del svärta i föreställningen och ingen av rollfigurerna är någon pappfigur.

Alla har många olika sidor och utveclas och alla skådespelare har verkligen mejslat ut verkliga människor, trots att Brechts ”Puntila-universum” tveklöst är ganska naivt. Och ja, en stor del av komiken är av den ”simplaste” och ”lägsta” formen: Fyllehumorn. Att bygga komik på att ”människor är ju så tokiga/konstiga och knasiga/vilda och galna när de är fulla/har rökt hasch/har sniffat kokain” är ofta att bygga ”lättköpta” ”enkla” och ”billiga”punchlines men det kan göras på ett bra sätt eller på ett dåligt sätt.

I ”Matti och Puntila” på Stockholms Stadsteatern så är det gjort på ett briljant sätt. Och alla gånger jag skrattade så var det inte för att de på scen var fulla, många gånger så betedde de sig som underbara idioter och på ett älskvärt stört sätt fullt nyktra. Det är kul att dricka sprit. Och samtidigt skit. Och människor är underbara och asjobbiga. De har båda egenskaperna samtidigt, både i och utanför spritdimman.

Annonser

Om nlpmannen

Oscar Solberger, 34 år, väldigt fascinerad av NLP. Jag älskar teater, film, musik, böcker och att resa. Jag är med i Nätverket svart måndag, Greenpeace, Humanisterna, Liberatis kärntrupp, mailinglistan Djungel och ser mig som liberal med många gröna drag.
Det här inlägget postades i Alkohol, Alkoholism, Humor, Kultur, Teater. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s