Sossarnas sås skriker efter skaparkraft samtidigt som Sahlin stoppas.

 

Efter nästan två veckors frånvaro så är jag, er favorit bland kultur, kommunikations och politikbloggare, tillbaka! Mona Sahlin har avgått och nu ska tydligen hela Verkställande Utskottet och övriga partiledningen i Socialdemokraterna ställa sina platser till förfogande och eventuellt så ska alla som sitter där bytas ut. För att hitta ett riksdagsval där S har gjort ett lika dåligt val som det fäör två månader sedan så måste man gå tillbaks 96 år! Katastrof är bara första bokstaven i förnamnet för hur dåligt det gick för dem denna gång.

Som en av 250 personer som är med och bygger upp Liberaldemokraterna och för mig som röstade på Folkpartiet på Landstings och Kommunalnivå och som proteströstande på Piratpartiet på Riksdagsnivå så måste jag erkänna en sak: På valvakan den 19.e september på Magasinet NEO:s redaktion så gladdes jag mycket åt de usla siffrorna som S fick. Jag vet, skadeglad ska man inte vara men ibland är det svårt att låta bli. Att visa att andra än S kan sitta i regeringställning längre än en mandatperiod är väldigt viktigt.

Av de som röstade på S var bara 20% anställda eller företagare. Detta av röstande på ett parti som ända sedan dess start 1889 gång på gång understrukit hur viktigt det är att så många som överhuvudtaget möjligt har ett arbete.

Vad ska Sossarna göra nu då?

Jag tänker inte gissa vem som blir ny partiledare efter Mona Sahlin, dels eftersom det faktiskt är väldigt svårt att bedöma hur de tänker när den personen utses och ska jag gissa här i bloggen såvill jag gissa rätt, dels så är det inte speciellt intressant. Det är rätt så ointressant vem som blir ny S-ledare helt enkelt för att jag är så oerhört ointresserad av Sossarna som parti. Åtminstone när de för en gångs skull, lyckligtvis, är i opposition. Jag tänker dock spekulera lite i vilka politiska förändringar som jag tror att S väljer.

Flera höjdare i S gick nyligen ut i media och sa att Det var fel på deras politik och det var därför som de ”bara” fick 30%.  Detta är ju väldigt korkat sagt enligt mig, rätt analys efter en valförlust är antingen: A. ”Vi nådde inte fram till väljarna med vår fantastiska politik. Hade bara vår kommunikation och pedagogik fungerat tillräckligt bra så hade vi fått ett mycket bättre valresultat.” B. ”Väljarna tyckte inte om vår politik men vår kommunikation och pedagogik att få ut vår politik fungerade utmärkt. Vi fortsätter att ha de åsikter, ideologi och värderingar som vi hade innan 19:e september och tänker istället för de 51% vi hoppades på att försöka att påverka samhället så mycket vi kan med den betydligt lägre procent vi fick.” Att efter en valförlust säga som Sossarna sa är det enda man absolut inte kan säga.

Vad ska S göra då? Ska de gå åt ”höger” eller åt ”vänster”?

Jag tycker att höger ochvänster som politisk beteckning säger väldigt mycket, speciellt numera. Om höger-vänsterskalan någonsin har gett någon verklig vägledning i vad man tycker ideologiskt-politiskt. Jag tycker att ”Thje woerlds smallest polical quiz” på Facebook är en bättre politisk skala. Men annorlunda uttryckt, ska S närma sig Alliansen eller Vänsterpartiet? Ska S närma sig SD eller de övriga nationalistiska rörelsen eller ska S närma sig Liberaldemokraterna och liknande partier, typ D66 eller Radikale Venstre? Eller kommer S att börja driva Libertariansk politik såsom (Klassiskt) Liberala partiet?

Att S skulle börja driva Sverigedemokratisk politik eller ditåt ser jag som uteslutet, det finns inget eller extremt litet stöd för den typen av politik (även om SD enligt mig snarast till åtminstone 75-80% snarast är ärkenostalgiska sossar snarast än rashatare) i Socialdemokraterna.

Att S skulle börja driva att Sverige ska införa nattväktarstat och att nya S-ledaren skulle gå ut och säga att S numera är ett parti för Ayn Rand-fantaster är helt uteslutet, inte efter att ha varit statskramare och passionerat försvarat en så stor offentlig sektor som möjligt i 121 år. Och Liberaldemokraternas politik är dels alldeles för liberal för att S skulle söka sig den vägen och dels så är det helt enkelt så att L:s partiprogram inte ens är färdigskrivet.

Jag tar upp de mer extrema ideologiska vägarna som S skulle kunna ta även om de är ytterst teoretiska för att på så sätt genom att använda mig av uteslutningsmetoden fram till vilken politik som S väljer.

Återstår gör då att S skulle närma sig Alliansens politik. Men den vägen måste rimligtvis vara stängd i och med att S under hela valrörelsen konsekvent gick till angrepp mot Alliansen och dessutom så är ju Alliansen ”sådana där onda borgare”. S skulle helt enkelt inte kunna gå högerut utan att förlora all trovärdighet. ”Men vad då, är ni för de här reformerna nu plötsligt, ni var ju emot de under hela valrörelsen?”.

Att gå vänsterut då? Problemet med det alternativet är att där står kommunister.

 Och då menar jag inte vänsterfolk som rakryggat står upp för demokrati och yttrandefrihet och alla människors lika värde och mänskliga rättigheter men som gillar höga skatter och så, utan när jag skriver kommunister menar jag de som kallar sig själva kommunister och som på allvar vill ha enbart statligt ägande, 5-årsplaner och proletariatets diktatur. Sådana finns kvar i Sverige, än idag.

Utöver de riktiga kommunisterna så finns vänsterut redan Vänsterpartiet. Min mamma röstade på VPK på 1960 och 1970-talet och på S på 1980 och 1990-talet. 2002 och 2006 röstade hon S men i detta valet röstade hon V och när jag snackade om S utveckling med henne så menade hon att S visst kan bli mer vänster trots Vänsterpartiet redan driver sådan politik. Och visst har det alltid funnits ett flöde mellan S och V och mamma gick ifrån S till V i detta val just för att hon tyckte att S har gått för långt åt höger. Då skulle väl många fler än hon kunna rösta på och bli medlemmar i S istället för V? Jo, i och för sig, men jag tror i alla fall V har ett så väldigt mycket större förtroende att driva vänsterradikal politik att de flesta med radikala vänstervärderingar kommer även fortsättningsvis kommer att rösta på och bli medlemmar i V.

Jag tillhör de som tror att en viss politik passar bra för vissa epoker i historien, åtminstone i den demokratiska likabehandlingssfären. Jag tror till exempel att socialdemokratisk politik, tillsammans med marknadsekonomi och uppfinningar och den tekniska utvecklingen i stort var en bidragande orsak till den kraftigt minskade fattigdomen i Sverige. Men från och med ungefär 1970 och framåt så utvecklades Socialdemokraterna till ett parti som steg för steg misstrodde både individens förmåga att hantera frihet och att ta ansvar och staten blev den som alltid visste bäst.  Staten skulle lägga allt tillrätta istället för att jämna ut spelplanen,  det sociala skyddsnätet blev steg för steg passiviserande istället för att de sjuka och fattiga fick hjälp att lära sig fiska, istället delade man ut fisk. Idag i Sverige finns 50 bidrag och socialförsäkringar på individnivå. Femtio! Att starta statliga verk och myndigheter sågs som helt oproblematiskt verkar det som när jag ser på Sverige och Socialdemokraterna i backspegeln. 1970 är också ungefär det år då Sossarna slutade se det som sin främsta uppgift att förändra det svenska samhället i socialdemokratisk riktning och istället såg makten som ett självändamål. Socialdemokraterna var när 1970-talet började Partiet med stort P och var så, om ni frågar mig, fram till och med tredje veckan i september 2006. Inte ens när S satt i opposition 176-1982 samt 1991-1994 så var deras självbild någon annan än att de visst var Partiet. Allt annat än att S regerade var tillfälligt trams.

Det finns några saker som alla partier måste vara och ägna sig åt för att ha ett existensberättigande. Möjligtvis undantaget konservativa partier. För det första så har inget parti ett egenvärde, ett värde i sig. När väl partiets politik är genomförd så ska man omedelbart lägga ner partiet. Med andra ord: Med den utgångspunkten så borde S ha lagt ner sig själv när Folkehmmet var färdigbyggt, typ 1970. För det andra så måste ett parti vara i ständig förändring, både organisatoriskt och idémässigt. Man ska självklart inte, som till exempel FP har gjort, släppa den ideologiska kompassen. Antingen så tror man på sin egen grundideologi eller så gör man det inte.

Men i detaljerna, i sakfrågorna här och nu måste en ständig förändring ske.

Och alla partier måste ha en vision och vara framtidsinriktade. När jag lyssnar och har lyssnat på sossar från och med 1990-talet och framåt så hör jag bara politiker som längtar tillbaks till 1950 och 1960-talen, ”rekordåren”, i brist därpå 1970-1976, innan den borgerliga regeringen, i brist därpå längtar sossepolitiker till 1982-1986, Palme var i livet och i brist därpå längtar de tillbaks till 1986-1991, de elaka borgarnas andra regeringsperiod efter andra världskriget.

men inga andra politiker förutom KD och andra konservativa politiker eller nationalistiska, främlingsfientliga och ärkenostalgiska Sverigedemokraterna, kan kosta på sig att inte vara framåtskridande, att inte vara framtidsinriktade. (Märk väl: Jag menar alltså inte att KD är ett främlingsfientligt parti).

Så vilken väg tror jag då att S tar? Mitt svar blir: Ingen väg alls. Både den liberala, den nationalistiska, Allians och vänstervägen är av olika anledningar blockerade, omöjliga att ta. S kommer inte att kunna och våga att förändras utan när vi står på våra valvakor den tredje söndagen i september 2014 så kommer S att ha en ny partiledare. Vem det blir vet jag inte och jag bryr mig inte så mycket, som sagt.

Men någon ny politik kommer de inte att ha. De får 20% i valet 2014.

Annonser

Om nlpmannen

Oscar Solberger, 34 år, väldigt fascinerad av NLP. Jag älskar teater, film, musik, böcker och att resa. Jag är med i Nätverket svart måndag, Greenpeace, Humanisterna, Liberatis kärntrupp, mailinglistan Djungel och ser mig som liberal med många gröna drag.
Det här inlägget postades i Arbetare, Arbetarparti, Arbete, Arbetsmarknadspolitik, Arbetspolitik, Ärkenostalgi, Åsikter, Demokrati, Eftervalsanalys, Egenvärde, Förändring, Företagare, Förtidspensionär, Framtid, Framtidsinriktad, Framtidsvision, Främlingsfientlighet, Främlingshat, Främlingsrädsla, Idé, Idédebatt, Ideologi, Ideologisk kompass, Konservatism, Kristdemokraterna, Långtidssjukskriven, Liberaldemokraterna, Liberalism, Nostalgi, Nostalgisk, Nostalgiskt, Pensionär, Politik, Politisk kompass, Politisk strategi, Politisk taktik, Röstande, Röstare, Sakfrågor, Sakpolitik, Sjukskriven, Socialdemokraterna, Sossarna, Strategi, Sverigedemokraterna, Taktik, Val, Valanalys, Väljare, Värde i sig., Värdering, Vision. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s