Fastighetsskatten och Datalagringsdirektivet, passion, vrede och ointresse.

Övervakningskamera

Igår var det ”Pub Liberal” på restaurangen ”Gamla bysis” på Södermalm här i Stockholm. Debattörer var Johan Öbrink och Camilla Lindberg, liberala debattörer, Markus Bylund, IT-forskare, och Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet. Moderator var Alexander Bard.

Ämnet var Datalgringsdirektivet, hädanefter förkortat DLD. Jag vill ju dramatiskt minska registreringen och övervakningen i Sverige och övriga världen och dramatiskt stärka den personliga integriteten så jag vill givetvis inte ha något DLD.

Debatten var mer ett interliberalt samtal mer än verklig debatt, på gott och ont. Våren och tidigt under sommaren 2008 så var det ett jävla liv om FRA-lagen, en fråga som ställdes under samtalet var varför det inte är ett stort bråk om DLD nu, 2011.

Jag tror precis som flera debattörer att det hela handlar om hur konkret en politisk fråga är. För många år sedan så samlades alla dåvarande sju riksdagspartier förutom Vänsterpartiet under Villaägarföreningens flagg för borttagen fastighetsskatt. Varför lyckades man samla folklig vrede och en nästan enig Riksdag runt fastighetskatten men inte runt DLD, Smile 29, telekompaketet med mera?

Jo, först och främst för att vanligt folk ser fastighetsskatten, till skillnad från både den inbakade arbetsgivaravgiften och den, än så länge okonkreta DLD.

Man betalar in fastighetsskatten själv, man ser exakt hur mycket pengar det är och det är en synlig skatt, människor i allmänhet blir arga på politik som är konkret.

Om Liberaldemokraterna, Piratpartiet och den övriga svenska frihetsrörelsen ska vinna kriget om integriteten, övervakningen, registreringen, demokratin och de mänskliga fri och rättigheterna så måste vi lyckas konkretisera hur dessa saker påverkar vanliga människor i deras vardag på ett konkret sätt. Kanske en väg framåt är att visa bilder av sociogram som enbart är möjliga att rita på grund av DLD?